Jehovas vittne blev fri i Kristus

Jehovas vittne blev fri i Kristus

Artikel ur Veckotidningen Hemmets Vän nummer 25, Först publicerad på internet: 2018-06-21

Mitt stenhjärta fick nytt liv

”Det är lördag i Skärholmens Centrum. Torghandeln är i full gång, restauranger lockar med sina specialiteter och det är rätt många – både restaurangerna och specialiteterna. Och mycket folk är det också som är på gång. Vid en av nedgångarna till tunnelbanan står en grupp människor som har dukat fram ett bord med böcker, biblar, videofilmer och kaffe. Pingstkyrkan från Bredäng har laddat för dagens evangelisation i Skärholmen, liksom de har gjort i många år under sommarlördagarna.

En person i gänget av entusiastiska församlingsmedlemmar som erbjuder förbipasserande både kaffe och litteratur är Ida Jarkiewicz, en kvinna i 40-årsåldern och pedagog. Ida har sina rötter i Polen och hade en farfar som var ett Jehovas vittne.

Döptes som 14-åring

– Jag är uppväxt i en färgstark familj under mycket trygga förhållanden. Mina föräldrar var medlemmar av Jehovas vittnen, som släkten på mammas sida varit ända sedan 1920-talet. Jag ville också bli ett vittne för Jehova Gud och döpte mig redan som 14-åring för att leva efter Bibelns principer och aktivt berätta för utomstående om Guds kungarike. Viktigt var också att hela tiden ta del av undervisningen som organisationen gav genom sin litteratur, både enskilt och vid de veckomöten och årliga sammankomster som arrangerades. Jag tog min tro på stort allvar och trivdes med mitt liv och med gemenskapen med vännerna i församlingen.

Svårigheterna kom

Det såg ganska bra ut för Ida, hon trivdes med livet, hon var ett vittne som hon ju ville. Hon deltog i sin församlings verksamhet, allt verkade bra. Men svårigheterna kom i hennes väg.

– Jag hamnade i en situation som jag upplevde som totalt nattsvart. I ett redan tufft läge av två års ensamhet och isolering efter min ofrivilliga skilsmässa, blev jag utesluten ur Jehovas vittnen också mot min vilja. Jag hade blivit upp över öronen förälskad i en man som inte var ett Jehovas vittne eller ens trodde det finns en Gud, så trots att känslorna var starka beslutade jag mig för att göra slut, eftersom jag inte kunde se mig själv som gift med en icke-troende. Jag lade mitt liv i de äldstes händer genom att bekänna vad ingen annan visste om. Jag litade på att de skulle följa Bibelns vägledning som säger: Om vi bekänner våra synder är Gud trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet … (1 Johannes 1:9) men de gav mig inte den förlåtelse och försoning som jag så väl behövde och längtade efter.

– Istället blev jag förvisad till en tillvaro av icke-existens där jag praktiskt taget behandlades som om jag vore död. Om mina forna vänner såg mig på stan skulle de inte hälsa på mig eller ens se åt mitt håll. Det upplevda sveket gjorde ofattbart ont. Den skamfyllda ensamheten var bedövande och den hårda utfrysningen fullständigt förkrossande. Jag bad skriftligen att få komma tillbaka till församlingen, bara för att nekas tillträde trots att jag prickfritt lydde alla regler de äldste satte upp.

Nekades komma tillbaka

När ett halvt år hade gått skrev hon igen till ledarskapet och ville komma tillbaka men när hon nekades rasade Idas värld ihop. Hon började tro att inte ens Gud brydde sig om henne och blev som besatt av den tanken.

– Men när jag väl kommit tillbaka efter ett helt års uteslutning, hade vreden över den orättvisa behandlingen, blivit till en hård bitterhet som omslöt mitt hjärta och gjorde mig känslomässigt och andligt handikappad. Jag hade inga känslor kvar längre, det enda jag upplevde i hjärtat var smärta och ångest och bön till Gud upplevdes som fullständigt meningslös. Jag mådde allt sämre. Till slut sa min bror när jag desperat vände mig till honom för att få råd: ”Jag tror du får släppa idén att människor kan göra skillnad. Du har hamnat i en situation där bara Gud kan hjälpa dig.”

Ida tog sin brors ord på allvar och i en desperat bön bad hon:

”Fader, du ser hur jag mår i allt det här och hur fängslad jag känner mig. Du har sagt i ditt ord att sanningen ska göra oss fria. Visa mig därför sanningen, så att jag kan bli fri. Och om sanningen inte finns hos Jehovas Vittnen, är jag villig att betala vilket pris som helst, bara jag får veta den och försonas med dig igen!”

Det gick en tid där Ida fortsatte sin inre kamp. Hon läste en bok, Till himlen och tillbaka som handlar om ett liv efter döden. Den gjorde att hon började förstå Guds kärlek. Samtidigt hittade hon annan litteratur som gjorde henne förvirrad. Hon hamnade inom det nyandliga, hypnosutbilding och en yogafestival. Allt i sökandet av en inre frid. Hon sökte sig tillbaka till Bibeln.

”Ge mig insikt”

– Jag bad Guds Ande att ge mig insikt om sanningen i Bibeln och ju mer jag läste, ju mer bekräftade skriften att den Gud jag sökte, kunde jag finna i Jesus Kristus. Han är vägen, sanningen och livet och genom att lära känna honom, kunde jag lära känna den Fader som så länge upplevts som avlägsen och onåbar. Efter ett TV-program jag såg om en pojke som varit död och besökt himlen, presenterade man en frälsningsbön. Jag var redo att ta min tro på Jesu ett steg längre och ta emot honom i mitt hjärta, så jag stängde av tv:n och satte mig på sängkanten och bad medan tårarna började rinna:

”Herre, jag är så ledsen för allt jag gjort mot dig. Jag är totalt misslyckad och behöver att du tar över mitt liv. Kom in i mitt liv och gör om mig Jesus, så att jag kan följa bara dig.”

Ångesten försvann

Det ofattbara inträffade! Mitt i alla tårar försvann all ångest och all bitterhet som jag känt i flera år på grund av uteslutningen. Istället fylldes hjärtat av en total inre frid och värme som på något sätt lyste upp hela rummet, som inte längre var det samma. Mörkret hade ersatts av ljus, oron av frid och mitt hårda hjärta av sten hade förbytts i ett av kött och blod. Plötsligt började jag få kontakt med mina känslor i hjärtat igen och jag började se på människor med en helt nytt medlidande som jag aldrig upplevt förut. Allt jag ville var att dela det underbara jag varit med om med dem så att de också kunde få frid med Gud.

Men när Ida började berätta för sina vänner vad hon varit med om gick det vidare till de äldste i församlingen vilket innebar att hon igen skulle kunna bli utesluten. Snart fick hon samtal och besök som hade till syfte att samla bevis mot henne för att senare utgöra grund för ytterligare en uteslutning.

Gud är på min sida

Det behövde aldrig bli så. Den här gången ville jag själv lämna församlingen. Eftersom jag insett att Jehovas Vittnen inte har sanningen om 1) vad som händer efter döden 2) bibliskt helande 3) Jesu identitet som Frälsare, Herre och Gud, kunde jag bara inte vara kvar. Trots att jag visste att jag skulle tappa kontakten med en hel del släktingar och förlora alla mina vänner, även de allra bästa som återigen skulle utsätta mig för sin kalla utfrysningsteknik, så var jag varken rädd eller ensam längre. Jag tänkte att om Gud är på min sida, vem kan då vara emot mig?

När vi möts i Skärholmen möter jag en person som verkligen strålar av glädje och tillförsikt, och som med glädje är ett vittne på att hennes frälsare kan förvandla mörker till ljus, oro till trygghet, bitterhet till frid.

Berne Wilhelmsson”