Det är med blandade känslor jag ser Ida berätta om sin uppväxt och sin situation idag. Jag känner glädje över att en ung och vacker kvinna trots svårigheter som barn, nu hittat trygghet i en ny familj. Men det kommer också känslor av sorg och vrede över hur hon blivit behandlad av den kanske viktigaste personen i sitt liv på den här jorden. Hennes egen pappa har valt att följa de stränga reglerna inom det religiösa samfundet Jehovas vittnen, istället för att ha kontakt med sin enda dotter och hennes man och barn. Han gör detta i tron att agerandet ska få henne tillbaka till religionen, men kylan hon upplever, driver henne istället bara längre bort. ”De som kan behandla en så är inte värd ens tid”, säger hon mot slutet av intervjun. Det är med stort mod och och en vacker ärlighet som Ida berättar om sin bakgrund och nuvarande situation i SVT-studion och ”Efter Fem” och jag är glad att hon nått fram till den hållning hon har idag.

Jag känner igen mig i så mycket av det som Ida berättar om sin uppväxt, sakerna man helst inte skulle göra och de kompisar man inte skulle umgås med så mycket. Den största skillnaden är bara att jag inte såg det som något problem att inte få göra vissa saker av det som ”alla andra” fick göra, som att fira födelsedagar eller äta blodpudding, för vem gillar egentligen blodpudding? Födelsedagar upphöjde bara egot och jag fick ju dessutom vara med om så mycket annat som inte de fick uppleva.

Som att resa till andra länder för att vara med om stora sammankomster där glada och förväntansfulla deltagare (delegater) kom inresande från hela världen. Eller att ta emot hundratals vittnen från hela Sverige till sin egen lilla ort, för att tillsammans med dem resa upp ett helt hus (Rikets Sal som är namnet på vittnenas gudstjänstlokal) på bara tre dagar! Hur många har fått vara med om det och som tonåring uppleva all den glädje som kommer av gemenskapen och enheten i gruppen, hur sluten den än må vara? Och jag fick ju ha barnkalas hemma, bara det inte var på min födelsedag och jag fick lyssna på musik, gå på bio, se på TV och använda smink, vilket inte har varit självklart i alla religiösa sammanhang.

Ja, till skillnad från många andra som vuxit upp inom Jehovas vittnen och som lämnat, beklagar jag inte min bakgrund. Jag är rentav tacksam för det jag fått vara med om, vilket nog många kan tycka är lite konstigt. Men ärligt talat har jag sluppit så mycket elände som andra i vårt samhälle fått genomlida och som är så mycket värre; som föräldrar som tar droger, som lider av psykiska sjukdomar, som utsätter sina barn för misshandel och övergrepp. Mina föräldrar gav mig istället en oerhört lugn och trygg uppväxt och med sunda och bra värderingar att leva efter och det är jag tacksam över.

Det som för mig var jobbigt som vittne, var isoleringen från mina syskon pga ”uteslutningsanordningen” och sviterna efter min första uteslutning. Uteslutningsanordningen, som bara blivit striktare med åren (innan 80-talet fick man umgås med sin familj även om de lämnat organisationen, bara man inte talade om andliga ting) och de maktbeteenden som medlemmar av Jehovas vittnen och andra strikt religiösa grupper har uppvisat, skadar människor allvarligt. Det finns en anledning att man i diktatoriska länder använder utfrysning som ett medel för tortyr. Denna iskalla behandling resulterar ofta i ångest och depression, kan utlösa latenta och allvarliga psykiska sjukdomar och tyvärr har vissa medlemmar av Jehovas vittnen och uteslutna, inte orkat med trycket utan tagit sitt liv.

Sådana berättelser gör mig alltid så sorgsen och Jehovas vittnen vet själva hur ont det gör när de inte får träffa och umgås med sina nära och kära. Jag var själv i den situationen, där jag som gift behövde välja lojaliteten mot min man som höll på de stränga reglerna, eller följa mitt hjärta och umgås med mina uteslutna och avhoppade syskon. Jag minns att jag skrev ett brev till mina stackars syskon, där jag försökte förklara för dem varför jag varken kunde träffa eller ringa dem förrän de kommit tillbaka till ”sanningen”. Efter många år, där jag hade valt äktenskapet och församlingens ideal framför det mitt eget hjärtat sa var rätt, kunde jag inte fortsätta med det beteendet längre. Och det var när jag valde umgänget med min familj framför min mans åsikter, som äktenskapet sprack och det blev skilsmässa. Min dåvarande man kunde helt enkelt inte acceptera mitt beslut.

En annan som har lämnat Jehovas vittnen och som journalist skrivit artiklar och en bok som heter ”Sanningsbärarna”, är Jenny Küttim. Här blir hennes bok rescenserad av Anna Andersson på Aftonbladet. Jag kommer själv att läsa boken och rescensera den inom kort. Och här är lite mer om Ida och Jennys kommentar i SVT om den ”massflykt” från Jehovas vittnen av unga som hon tycker sig se.

Är du ett Jehovas vittne som vill veta vägen ut? Då finns det grupper som kan hjälpa dig och ge dig stöd. Sök på Facebook eller skriv ett privat meddelande till mig. Du är inte ensam och det finns något gott på andra sidan, hur mycket du än kan tvivla på det idag! Eller kanske du studerar med Jehovas vittnen och vill veta lite mer om vad de egentligen tror på och hur deras läror skiljer sig från Bibeln? Då är du också varmt välkommen att skriva till mig här nedan!