Som ett Jehovas vittne, tänker man att ”nattvarden” eller ”åminnelsen” som de kallar det, bara ska firas en gång om året. Detta med judarnas påskfirande den 14 Nisan i åtanke, som instiftades för att minnas israeliternas uttåg ur Egypten för ca 3400 år sedan.
Men då är frågan, är det judarnas påsk vi firar som kristna, eller är det en helt ny sedvänja, instiftad av Jesus själv med betydligt fler motiv och konsekvenser, än firandet av israeliternas uttåg ur Egypten? Låt oss se.
När Jesus instiftade den sista måltiden, kom han med helt ny undervisning om den nya födelsen och det kommande utgjutandet av den Helige Ande. Detta var apostlarna inte redo att förstå just då (Joh.16:12). Men längre fram, när den Helige Ande var utgjuten, hjälpte han dem och särskilt Paulus, att förstå allting (Joh 16:13; Ef 3:2-5).
Den hemlighet som varit dold för profeterna genom historien, var att Gud hade beslutat att låta mänskligheten med sin syndiga natur, dö med Kristus, för att sedan uppstå med Kristus, till ett nytt liv i helighet och rättfärdighet från Gud. (Rom 6:3-8, 18) Det människan inte hade klarat av i egen kraft, att leva upp till Guds lag, det gjorde Kristus för henne (Rom 3:20, 24). På korset skedde så ”det saliga bytet”, Kristus tog alla människors skam, skuld, synd, sjukdom, förbannelse och död, på sig (Jes 53:3-5, Rom 4:25). Tillbaka fick vi hans oskuld, hans liv, hans rättfärdighet och ”all den himmelska världens andliga välsignelse” (Rom 5:1-2; Ef 1:3 SKB). Som kristna är vi nu medlemmar av Guds familj och barn och arvingar till Gud, genom att Guds säd, Jesus Kristus blivit placerad i oss och fött oss på nytt (Joh 1:12,13). Som troende är vi också placerade i Kristus Jesus och är nu delar av hans kropp (Kol 3:15; 1 Kor 11:17).
En djupare innebörd idag?
Varför berättar jag allt detta? Det finns mycket mer att säga om det, men det jag vill fokusera på nu är att jag tror att den måltid Jesus instiftade, bär en så mycket djupare innebörd än det ursprungliga firandet av påsken. Jesus sa:
”Jag säger er sanningen: Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod har ni inte liv i er. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen. Mitt kött är verklig mat och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, ska också den som äter mig leva genom mig. Detta är brödet som har kommit ner från himlen, inte som det bröd fäderna åt och sedan dog. Den som äter det här brödet ska leva i evighet.” (Johannes 6:54-58)
Hur ofta?
Jesus sa: ”Så ofta ni äter detta bröd och dricker denna bägare förkunnar ni Herrens död till dess han kommer”. Han sa inte ”En gång om året när ni samlas…” Nej, han sa: ”Så ofta ni…” Det betyder att de första kristna kunde träffas och fira Herrens måltid flera gånger om året, kanske rentav varje gång de samlades, vilket faktiskt skriften antyder att de gjorde (1 Kor 11:20-21). Och så ofta som de gjorde det, gjorde de det för att minnas det fantastiska Gud gjort genom Jesus, ”att sammanfatta allting i Kristus, både i himlen och på jorden” (Ef 1:10). De första kristna träffades och delade ”måltiden” på Herrens dag, dvs dagen för hans uppståndelse, vilken var en söndag. Därför firas också nattvarden i kyrkorna om söndagarna.
Kan man fira hemma?
Nästa fråga är då, kan man fira nattvarden i kyrkan enbart, eller kan man göra det hemma, tillsammans med sin familj eller rentav ensam? Eller måste man, som katolska kyrkan säger, ta emot brödet och vinet av en speciellt ordinerad präst?
Under det tid då Corona förvisade de flesta till hemmets lugna vrå, var det en fråga av särskilt stor vikt och intresse. Om man ser på hur Jesus och de första krsitna delade denna måltid tillsammans, var det helt utan kyrkligt formella cermemonier, utan i hemmen, i tro och i all enkelhet.
Att fira nattvarden, eller gemenskapsmåltiden som jag hellre vill kalla det, handlar om att vara i gemenskap med Jesus själv på ett alldeles särskilt sätt. Varje gång vi firar denna måltid, gör vi det för att ära och prisa honom och det är också en stark markering i den andliga världen, en bekännelse om vem vi tror på och en proklamation om vems sida vi står på. Därför tror jag att det är av yttersta vikt att kunna ha den här gemenskapmåltiden så ofta som möjligt, inte bara någon gång i månaden eller max varannan vecka, när kyrkan firar nattvard. För den här mäktiga ceremonin är en del i vår andliga krigföring och kan ge seger i våra liv, på det ena området efter det andra.
Men framför allt är vi i gemenskap med vår Herre och Frälsare på ett alldeles särskilt sätt, då vi urskiljer att det bröd vi äter är hans egen syndfria kropp – till helande och upprättelse för hela vår människa inifrån och ut. Vi lär känna Honom som är vägen, sanningen och livet på ett intimt sätt och möter honom hjärta till hjärta. När vi inser att vi genom den här vackra ceremonin fokuserar på hur Jesus kan växa i våra liv och i våra kroppar och vi själva minska så att Anden blir starkare än köttet, kan det bli andlig mat för oss som vi dagligen kommer att längta efter.
Till sist vill jag säga att Jehovas vittnen helt har missat det djupare syftet med nattvarden, att ha gemenskap med Herren Jesus Kristus – eftersom de varken accepterar Honom som Gud och eller vill be till och umgås med Honom personligen. Det är tyvärr en svår stöld av den styrande kretsen, att förvägra Jehovas vittnen att få uppleva den gåva det är att få umgås med Herren på det här intima sättet. Låt oss be för att Gud ska öppna deras ögon för den verklighet som är Jesus Kristus, som ger oss liv, helande och upprättelse – i sig själv.
