Krossad barnhand blev helad

Anita Barker som är en uppskattad talare, mångårig kursledare och välkänd författare i kristna kretsar, berättar i sin bok ”Guide till helande”:

”När min yngste son var ett och ett halvt år hände något förskräckligt. Efter att ha pratat med någon utanför vårt hus, stängde jag vår tunga ytterdörr med en rejäl smäll. Då hörde jag något som krasade. ’Oj!’ tänkte jag, ’vad var det som kom emellan och gick sönder?’ Jag tittade ner och upptäckte till min förskräckelse att sonen stod bredvid mig med handen fastklämd inne vid gångjärnet. Han var först tyst, troligen chockad, men skrek sedan så han var mörkröd i ansiktet.

Jag tittade inte på handen men lyfte upp honom och ur mitt innersta vällde bönespråket fram. Det var sanningen av Rom. 8:26-27: ’Så hjälper oss också Anden i vår svaghet. Ty vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss med suckar utan ord, och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden ber för de heliga så som Gud vill.’

Efter 4-5 minuter slutade pojken att gråta, lyfte upp handen och böjde fingrarna upp och ner flera gånger. Sedan sade han ’happy’ som på svenska betyder lycklig, och sprang och lekte som om ingenting hade hänt. En kvart senare kom pappan från rummet intill. Han visste ingenting om vad som hade hänt, för han hade inte hört några skrik. Detta var ännu ett under som besparade oss alla diskussioner om akuten.

Av sonens säkerligen krossade fingrar fanns det nu bara märken kvar över knogarna när pappan undersökte honom, och några minuter senare var också märkena försvunna. Efter den dagen ville pojken gärna be och han lyfte ofta upp handen, böjde fingrarna upp och ner och sade antingen ’happy’ eller ’halleluja’!”